Skatteillusionens propagandagrepp över väljarna kan brytas

Danne Nordling
Utredningschef
08-613 17 25, 070-717 44 76

Hälften av svenska folket tror att de själva betalar 36 procent i total skatt eller mindre enligt en Temo-undersökning gjord våren 2003. Rätta förhållandet är att denna halva av svenska folket betalar närmare 63 procent av arbetsförtjänsten i olika skatter.

Detta och en hel del andra opinionssiffror framgår av en studie som diskuterades vid ett seminarium hos Skattebetalarnas förening nyligen *). Den slutsats vi bör dra av denna så kallade skatteillusion är att den offentliga sektorn genom skattesystemets tekniska utformning kunnat växa sig större än vad väljarna egentligen avsett.

Ett demokratiskt samhälle borde inte tolerera att informationen om skatterna är så bristfällig. Man skulle kunna tala om ett "demokratiskt underskott". Det är framförallt de s k arbetsgivaravgifterna som bidrar till desinformationen om de svenska skatteförhållandena.

Genom den missvisande benämningen "arbetsgivaravgifter" sprider myndigheterna två vanföreställningar till väljarna. Den första är att det är arbetsgivarna och inte löntagarna som betalar pengarna både rent administrativt och i realiteten. Många föreställer sig att detta är en kostnad för arbetsgivaren på samma sätt som kostnaderna för uppvärmning eller brandförsäkring. Den andra missuppfattningen orsakas av att ordet "avgifter" ingår i beteckningen. En avgift är ingen skatt. Alltså tror många inte att skatterna är så höga.

Det är därför mycket viktigt att vi får till stånd ett nytt språkbruk. De så kallade arbetsgivaravgifterna är en skatt på arbetsgivarnas lönesumma som minskar möjligheten att betala ut synlig lön. Rätt benämning skulle kunna vara lönesummeskatt, löneskatt, social löneskatt eller liknande.

När tekniken att höja dessa osynliga skatter infördes i början av 1970-talet, då politikerna inte ens brydde om sig att låtsas att skatterna skulle gå till speciella utgifter, etablerades bland småföretagen beteckningen löneskatt för de s k arbetsgivaravgifterna. Det är en mer adekvat term som emellertid alltmer fallit i glömska när löneskatterna inte har höjts under många år. Ibland förekommer idag rena missuppfattningar då någon tror att löneskatter skulle vara en sammanfattande benämning för inkomstskatterna på lönerna.

Men det räcker inte med bara ett nytt språkbruk. Själva tankemodellen för hur folk ser på ersättningen för arbete måste förändras. En första början är att redovisa löneskatterna på lönebeskedet. Det borde vara lika obligatoriskt som att redovisa inkomstskatten. Men inte heller det är tillräckligt. Vi har redan sedan slutet av 1980-talet försökt lansera ett nytt lönebegrepp som inkluderar löneskatterna och som vi kallar "hela lönen" (lön+löneskatter).

Om man på lönebeskedet först får information om "hela lönen" och därefter ser avdrag för löneskatter och sedan avdrag för inkomstskatter kommer folks tänkande så småningom att ske i andra banor. Då kommer också krav att resas på att detta krångel med två sorters skatter på lönerna skall avskaffas så att hela lönen kan kallas för lön och skatterna för skatt.

Först med en sådan skatteväxling kan vi på allvar börja bryta skatteillusionens propagandagrepp över medborgarna.

Danne Nordling
Utredningschef

*) Skatteillusion uppstår när skattesystemet är svåröverskådligt och innefattar indirekta skatter samt när skatterna höjs "temporärt".
En nyhet som presenterades på seminariet var att politikerna vill höja utgifterna mer än väljarna, enligt en färsk studie vid Uppsala universitet.

Läs hela referatet på
http://www.skattebetalarna.se/Main.aspx?ObjectID=5104